Vikingarnas Segel Sällskaps historia

När segling och navigering inte längre hade kvar sin militära och samhällsnyttiga betydelse upphöjdes dessa till ädel idrott. Så kan man se det spirande intresset för fritidsseglandet och bildandet av våra äldsta båtklubbar i Sverige. Redan 1830 bildades Svenska Segelsällskapet på Skeppsholmen och det blev kungligt 1878 med namnet KSSS.

Vid stränderna nedanför utställningsområdet till Stockholmsutställningen 1897 fanns sedan gammalt en tradition för båtägare att förtöja och rusta båtar vid egenhändigt byggda bryggor. Vid uppförandet av utställningen motades dessa båtägare iväg mot Källhagen, området som blev den nya samlingsplatsen för dessa båtägare. Där bildade några av dessa Vikens Segelsällskap 17 augusti 1899, sedemera Vikingarnas Segelsällskap, namnet taget från Djurgårdsbrunnsviken. Inträdesavgiften var 1 krona och årsavgiften var 4.50 kr. Första året fanns 9 båtar och 27 medlemmar registrerade.

Vid Källhagen
Källhagen visade sig senare inte vara en idealisk plats då farvattnen var trånga. Många seglade omkring i viken eller också låg man i vassen mot Rosendalssidan, kanske gick iland och satt med familjen i strandkanten samtidigt som det fanns de som långseglade ända till Fjäderholmarna eller till Käppala på Lidingösidan. Kappseglingsintresset var stort och allt som flöt på vattnet skulle seglas ikapp och förbi. Redan första året höll Vikingarna också sin första kappsegling med start vid Fjäderholmen runt Sveriges holme tillbaka till slätpricken utanför Lidingöbro värdshus och sedan tillbaka till Fjäderholmen.

Foto Oscar Norberg, 1914: Hamnen före start.

Vid Villervallan
Amatörbåtbyggeriet har också dessa år sitt genombrott. Riktigt driftiga segelbåtsfantaster visade en bredare medlemsskara att det var fullt möjligt att åstadkomma en modern segelyacht till överkomligt pris. Den mest populära var snabbseglaren ”Snöflingan” med måtten längd 9 m, bredd 1.90 m och segelarean 30 kvm. Skrovet hade stor sittbrunn, kölen var en plåtfena utan bly eller järntyngd. Ruff eller kapp saknades. En sådan kunde förfärdigas för ca 560 kr (1904).

Kappseglandet ökade och tävlingsrivaliteten mellan båtägare och båtklubbar var stor. Djurgårdsbrunnsviken blev för trång och kanalen besvärlig att passera. Att sjösätta och ta upp båtarna utan slip var också mycket besvärligt och riskfyllt – varför hamnfrågan måste ordnas på ett mer ändamålsenligt sätt. Båtarna sjösattes upp och ned då de inte kunde stödja på de tunna plåtkölarna. Båten vändes i sjön genom att en man stod på skrovet och tippade runt båten genom att ta tag i kölen och vicka runt båten samtidigt som han fick hoppa i sjön. 1906 lyckades klubben få hyra plats vid Villervallan vid nuvarande oljehamnen intill Lidingöbro värdshus. Där anlades en efterlängtad slip för 300 kr och här kunde också en riktig hamn anläggas.

Vikens Segelsällskap hade då bytt namn till Vikingarnas Segelsällskap 1903. Med stigande medlemsantal, nu också kvinnliga medlemmar, kom frågan om att bygga ett klubbhus upp till diskussion. Detta kostsamma projekt finansierades delvis genom att arkitekt Edvard Hallquist höll föredrag om ”Fjärde internationella olympiaden i England 1908” på restaurang National inför hela Stockholms seglingsintresserade ungdom. Föredraget illustrerades av skioptikonbilder som föredragshållaren själv tagit på plats. Efteråt dansade man och kassan inbringade ett avsevärt bidrag. I februari 1911 beslutades om bygge. Sällskapet hade nu fått 200 medlemmar och 54 st båtar. En septemberstorm detta år, den svåraste som dragit fram i Stockholm (!) ödelade hela hamnanläggningen med sönderblåsta bryggor och sjunkna och totalhavererade båtar vilket höll på att föröda hela projektet genom de stora kostnader och arbetsinsatser återställningsarbetet krävde.

En uthamn på Ekholmen
Kappseglingarna blev än mer omfattande och snart seglade man i hela skärgården. 1927 fördes frågan på tal om förvärv av en uthamn i skärgården och styrelsen letade upp en lämplig holme Ekholmen i västra Saxarfjärden 5 sjömil nordost om Vaxholm. Ekholmen kunde förvärvas för 4.500 kr.

Entusiasmen var stor och vid medlemmarnas första besök på ön kom 50 st båtar. Men det fanns också en stor skeptisk grupp som hävdade att Ekholmen låg allt för långt ut i skärgården. Ingen skulle hinna segla dit – man arbetade lördagar och hade ingen egentlig semester. Semesterlagen kom 1936. Trots detta anlades dansbana och startpaviljong men det skulle dröja ända till 1936 innan funderingarna om ett klubbhus tog konkret form – ett stort projekt. Arkitekt Sven Wallander, HSB, lovade att granska ritningarna som gjordes av arkitekt John Edoff. Som vanligt i klubben utfördes arbetet till stor del av medlemmarna själva. Ställningsvirke från bygget av Katarinahissen köptes för 20 kr billasset och transporterades sedan på pråm ut till Ekholmen. Där lagrades virke i stora mängder medan bygget successivt fortskred. Klubbhuset invigdes på midsommarafton 1937.

Vid Hundudden
Med tiden blev hamnen och varvsplanen vid Villervallan alltför trång, där rymdes ca 150 båtar. Medlemsantalet ökade och behovet av en större yta än mer påtaglig. 1955 slutfördes förhandlingarna med Stockholm stad för flytt till Hundudden - ett mycket bättre läge geografiskt sett och med en mer skyddad hamn. Borgarrådet Helge Berglund invigningstalade och poängterade att detta skulle bli Stockholm största och mest moderna varv för fritidsbåtar. Pirarna byggdes sedan 1969.

På Vikingarnas del av Hundudden ryms ca 220 båtar men sammanlagt finns där plats för ca 600 båtar tillsammans med KSSS/SXK och DMK som ju båda är närmaste grannar på båda sidor. Återigen byggde medlemmarna klubbhus, slipskjul, mastskjul osv. På området står också det gamla kruthuset som disponeras av sällskapet. Husets inredning har formgivits och utförts av medlemmarna genom ark Hjalmar Klemming och möblemanget är en gåva från Centralstationens ölcafé Gubbhyllan, - rustika bord och stolar i ek och bordsskivor i vävbackelit. Huset stod renoverat och klart 1965.

Det fanns fyra kruthus på Djurgården varav detta på Hundudden från 1697. På Kgl M:ts befallning utformade fältmarskalken Gr Dahlberg och general fälttygmästaren baron Johan Sjöblad dessa fyra kruthus. Idag fungerar kruthuset som en fantastiskt fin servering och festlokal för sällskapet. Ett välkänt landmärke på Djurgården.

Ytterligare ett stort projekt önskade många vikingar genomföra på Hundudden, – nämligen ett riktigt klubbhus med ordentliga toaletter, omklädningsrum duschar, kök, matplatser, sammanträdesrum och kansli. På området fanns en gammal lada – en av försvarets gamla förrådsbyggnader straxt intill Kruthuset. Det förrådet skulle kunna bli platsen för ett nytt klubbhus. Och efter många och långa diskussioner om utformning, standard och inte minst ekonomi uppfördes huset genom omfattande insatser av många medlemmar tillsammans med ett professionellt byggföretag 1987. Huset ritades av arkitekt Henrik Wallander (m.fl.). Skorsten och öppna spisar, invändig målning, köksutrustningar, golv och väggmaterial m.m. bidrog medlemmar med eller utförde som frivilligt arbete. Detta är det tredje klubbhuset VSS medlemmar uppfört – Villervallan 1911,Ekholmen 1937 och alltså Hundudden 1987.

På detta sätt har vi därför idag en mycket väl fungerande anläggning på Hundudden med plats för ca 225 båtar i hamnen och ett något mindre antal båtar på land. En mer än hundraårig tradition följs genom att medlemmarna i sällskapet varje år genomför avsevärda arbetsinsatser på Hundudden och på Ekholmen förutom skötseln av den egna båten. I sällskapet finns idag 310 registrerade båtar varav 75 st träbåtar. Medlemmarna utgörs av 492 män, 130 kvinnor och 33 juniorer. (2006)

Bengt Janson
VSS ordförande